18 nov. 2009

Minnen från det förflutna..

För 2 år sedan tog jag ett stooort steg. Jag fick inget riktigt jobb och kände mig nere och fick en idé-jag skulle förverkliga en stor dröm jag hade. Jag skulle blir reseledare! Min tanke var också att jag genom att arbeta som reseledare kunna avancera till att få arbeta på kontoret senare i Stockholm eftersom jag trots allt fortfarande älskar att arbeta inom turism...Detta var resebolaget medvetna om och tyckte det var en bra idé att börja på.
Bra idé kanske om det inte vore för att jag hade familj...
Men min make- som är en sån förstående sådan stod på min sida trots att ingen annan gjorde det och jag blev antagen till utbildning på Kreta och efter det bli stationerad någonstans i grekiska övärlden. Barnen tyckte väl att det var så där men med löfte om att de skulle komma och hälsa på och att jag skulle komma hem igen så gick de motviligt med på det.
Dagen kom och jag for iväg med ett gäng andra reseledaraspiranter. Vi hade jättekul tillsammans och jag har fortfarande kontakt med flera av dem!
Efter att kursen var slut och jag hade med beröm godkänt i kursen så skulle vi äntligen få veta vart vi skulle placeras.
Jag fick Egina. Det ligger ca 1 timmes båtresa från Aten och jag hade varit där en gång tidigare.
Det var bara jag där.... Ingen annan....De tyckte att jag var så erfaren att jag minsann kunde sköta det SJÄLV. Och det skulle föra mig närmare en tjänst på kontoret i Sthlm....
Efter en del turer fram och tillbaka, många tårfyllda samtal hem så bestämde jag mig för att sticka hem. J ville inte att jag skulle ge upp utan peppade mig men till slut så "tvingade" jag honom att låta mig ge upp.
Jag flydde Aten med en fylld väska och en biljett med sterling hem till Sverige! Det var en underbar känsla när jag kom ut från flygplatsen och såg min familj stå där och ta emot mig!
Efter detta hörde jag INGET från företaget, jag förstår att de var besvikna på mig men om det inte förstår hur jag kände det så kan det lika gärna vara! Inte förräns idag..... Då kom det ett diplom angående att jag hade gått deras kurs.... 2 1/2 år senare... Kanske jag får min lön nu också som jag blev lovad??

2 kommentarer:

  1. Bättre sent än aldrig passar ju väldans bra här.
    (om än lite väl sent va!)
    Att du stack hem kan jag förstå.Jag kan själv nästan känna den där känslan jag tror du hade.
    Hur som haver,så saknar man ju sina älsklingar,no matter what,hur mycket man än trivs med det man gör!
    Man ska följa sitt hjärta,vilket jag antar var det du gjorde just där & just då!
    Att du var duktig...tvivlar jag INTE EN SEKUND på!
    Å andra sidan är du ju en hejare på det du sysslar med nu.Och dessutom har du "det bästa" inom räckhåll!
    Kram Majso

    SvaraRadera
  2. Hallå!
    Jag visste inte att du hade en blogg! Fasen, vad vi är trendiga på Skränge :-)
    Kom bort på en fika vetja, om och när du behöver en paus från pärlorna.
    Nu ska jag läsa lite i din blogg- Vi ses!
    Kram Jessica

    SvaraRadera

Välkommen att kommentera!