Vår älskade lilla Mille, vår fina kaninkille, gick hastigt bort och det är han som ska få vila ute under plommonträden.
Tänk att man kan bli så fruktansvärt berörd av förlusten av en sån liten pälsboll. Men han var speciell. När man ropade på honom så kom han, han var nyfiken och väjde inte ens för katternas nyfikna nosningar. Han satt ofta ute i sin utegår och tronade på en orange plastback. Men inte nu längre....
Det var så hemskt. Dagen innan var allt som det skulle och han skuttade omkring som vanlig men igår morse var han hängig och slö, vi tog in honom i huset till hans innebur och trodde att han hade blivit överhettad. Vi baddade honom med kallt vatten och matade honom med vatten genom en pipett. Först verkade han bli bättre men igår kväll blev han helt lealös och J ringde jourveterinären och när han pratade i telefon så fick Mille ett krampanfall, andades häftigt och tungt och till slut gav han av ett skrik och dog. Skriket var så mänskligt och fruktansvärt, det var som ett dödsskrik, livet rann ur honom.. Där satt jag med honom i mitt knä och var helt maktlös! Jag kunde bara klappa honom och försöka lugna honom men jag visste att det var slut. Troligen måste han ha fått en hjärnblödning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera!